Memories in the corner of my mind
Jag vill tro henne, men jag har mina tvivel.
plums
åkte motorbåt. min väska åkte i vattnet.
dödö
på ett sett orkar jag inte klaga inför mina vänner (som jag aldrig träffar), för jag är rädd att de ska tycka jag är jobbig, deprimerande och icke-kul helt enkelt.
blääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää.
Tjocktjockitjockis
Huuuuuuu...
Tjohej
Matschema
The thing
Detta är typ grejen med anorexi:
När man är tom i magen, vet man vad som kommer råda bot på det, alltså att äta --
vilket man inte gör när man känner sig tom i själen. Och därför är känslan av mättnad så fel, vad ska man göra med den liksom?
Eller vad säger ni?
Dilemma
Det är nämligen så att jag ska till en killkompis födelsedagsmiddag ikväll. Men jag får inte äta middag där för min mamma (vilket jag faktiskt skulle ha gjort om jag fick, no lies!). Eller snarare, jag får äta där, men jag måste äta middag hemma först.
Det finns ju lite olika alternativ:
1. Jag äter middag hemma. Äter inget där. = bekräftar det som redan kanske är klart - " Hello my name is Anorexic".
2. Jag äter halv port. hemma, samt halv där.= Bråkar med mamma ångest blä, totalt opepp och stannar hemma.
3. Jag äter både hemma och där. Behöver jag säga mer?
Puberteten
Varför måste man "bli kvinnlig" och lägga på sig både här och där?
Jag vill se ut som jag gjorde i åttan typ.. (ja, sen utvecklig ja.) Pinne trots glass i stora lass typ. Haha, ironi
Trevliga, unga tjejer
De intervjuar hennes syster om saker som hon/ anorexin sagt:
" Asså jag blir verkligen mätt jättefort"
" När jag ser dig äta blir jag mätt" etc.etc.
Jag måste påpeka hur otroligt otrevliga anorektiker låter. Alltså inget ont mot denna speciella tjej, jag vet att jag har sagt liknande saker.
Men hur kan vi egentligen bara skita i allting annat bara så maten är kontrollerad?
jag är arg
behandling - pff- vad fan är det? jag hatar min mamma för att hon inte fattar någonting vad jag än berättar för henne.
det låter så jävla dumt
MEN JAG VILL VERKLIGEN GÅ TILL EN PSYKOLOG
jag vill inte prata med mina behandlare, eller min mamma/pappa/sster/"vänner".
finns det inte någon som inte har något att göra med min vikt, eller min familj eller whatever.
jag har så mycket att säga.
men ingen lyssnar.
LÖGNARE!
En av det värsta sakerna med det här är att alla tror att jag ljuger hela tiden. Om jag har ätit en normal portion och säger att jag är mätt, då tror alla att jag ljuger. Om jag säger att jag aldrig gillat för tjockt ostlager på mackan, tror alla att jag ljuger. Om jag har varit på tjejmiddag och ätit både mat OCH efterrätt och berättar det för familjen, tror alla att jag ljuger.
Och när jag påpekar att det känns som de tror att jag ljuger så tänker de:
"Det är för att hon ljuger"
JAG LJUGER INTE
Och en till sak... Fick hem mitt intyg till skolidrotten idag:
"XXX går på behandling för sin anorexia nevrosa och är så lågviktig att hon avrådes att delta i skolidrotten. "
SIN anorexia nevrosa. Vadå SIN?Som om det var en jävla nallebjörn? sin lilla gosis anorexia nevrosa.
Invägning
Målvikt?
Blä, en grej med min behandling är jättecp. Innan anorexin hade jag ett bmi på 18,5. Och målvikten borde väl vara att få tillbaka sin vanliga vikt, den är ju "normal" för min kropp, eller hur?
Men de jävla behandlarna har satt ett jävla streck vid en vikt som för mig skulle betyda bmi 20.
Fan, jag vägrar gå upp så mycket. Helt seriöst så kan de väl inte göra?
Panikångest
Jag får panik. Äter halvan lååångsamt, skriker åt mamma att hon ska GÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Vill bara dödödödödödödö
Springa iväg, bort, bort bort springa iväg från mig själv.
Grejen är att det handlade inte om kalorierna. Det är något med kontrollen.
Har äntligen slutat vanka av och an och gråta - 3 JÄVLA timmar ,jag som skulle plugga fysik....
