outerbodyexperience

en jobbig grej med att vara för smal är att när man ska krama någon, eller någon ska stryka en över ryggen blir det som man spelar på ett sånt där instrument en gurka , som är liksom räfflad och så drar man en pinne fram och tillbaka.
härligt, eller hur?


var på bup igår för invägning med min pappa. min pappa är nog definitionen av lugn som en filbunke och det var väldigt skönt. jag träffade en manlig sköterska som var lite av den typen också. det var skönt. förra gången bara grät och grät och grät jag ju, men inte en enda liten droppe igår.

jag hade gått upp 0,3 kg. det känns ändå okej på ngt sätt för jag vet att jag har försökt väldigt mycket under julveckan och tvingat mig själv till att äta upp + att jag har ätit fast jag inte varit hungrig, knäck, ris à la malta etc. men det har faktiskt varit ganska lungt.

är det inte så för er också att det är otroligt beroende på vilka man äter tillsammans med, och hur de ser på ens ätande, som avgör hur stor ångesten blir???