Gastric bypass?
Eftersom jag åt mellis kl 16 så var jag ju såklart att tvinga mig själv att vänta att äta middag tills det har gått ter timmar (fast mamma redan lagade den vid sex). Nu skulle jag egentligen äta, men eftersom jag tog en fishermans friend så är jag inte hungrig what so ever längre... Vad är grejen? Är min magsäck ihopkrymt till gulan hos ett kinderägg typ? Haha not.
BUP
Och så ska jag kanske till BUP. BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIN!!!!!! Då är det ju illa liksom. Ska prata med läkaren om det på fredag. Vad ska jag sitta där och säga liksom? Hej, så fort jag går förbi ett spegel/ skyltfönster/ blank bil/ busskur sneglar jag för att se om mina lår är feta. That's me in a nutshell.
Grät i alla fall hos skolsyster och när jag var tvungen att gå tillbaka till lektionen efter såg ju alla att jag var ledsen. Två retard-tjejer frågade : "Oj, hur är det?" men jag orkade bara inte. Men min vän frågade men först ville jag inte säga ngt... Men tillslut när vi gått ut från klassrummet bara brast det och jag berättade. Fast inte om ÄS, bara att jag känner mig som ett sånt jävla second hand choice av alla människor och press och blabla.. Och hon är så snäll.... Sa massor av jättegulliga saker, är glad att jag har henne som vän, men KAN INTE BERÄTTA OM ÄS. Går inte, stopp, nej, panik.
Är det någon som varit i komtakt med BUP som kan förklaa vad som händer när man går dit, vad de gör osv.?
Det finns INGEN som förstår
Varför tror ni att man får en ÄS? Alla har ju olika utgångspunkter. En vän till mig som haft anorexi var alltid knubbig som barn etc. etc. Har aldrig kunnat hantera mat på ett normalt sätt; antingen hetsåt hon eller svälte sig. Men jag har ju fan haft ett rätt så normalt förhållande till mat generellt sätt. Varför började allt skita sig nu?
VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR?
Tycka om sin egen kropp?
Från att ha tyckt att man är för stor ska man helst tycka att man nu är för smal, för att våga gå upp i vikt. Jag vill kunna tycka att min kropp är OK (skämt?). Men får man bara försöka göra det när man gått upp 5 kilo? Åh, så fuckat.
Jag vågar INTE försöka gå upp i vikt, dvs äta mer än vad jag gör nu. För nu äter jag ju typ som en vanlig männiksa, men tänk om jag gr som läkaren säger: ta fetaste yoghurten, ät nötter, ta en extra ostskiva, ät lite glass på kvällen, OCH JAG SVÄLLER UPP SOM EN BALLONG? Ångest ångest ångest.
Jag vill inte väga mig. Jag vill bara vara som när jag var liten och spinkig som en pinne trots att man käka pan pizza till mellis varje dag. Då jag tyckte Coca cola light smakade äckligt och skramlade ihop mynt för att ha råd för att gå och köpa en bulle på rasten.
En vändning i livet?
Varför ska man egentligen leva? Vad väntar jag på ska hända? Jag har levt i 17 år nu och vad har egentligen förändrats? Jag har blivit äldre, börjat på nya skolor, lärt känna nya människor, vänner, vissa har försvunnit, andra är fortfarande kvar. Jag har utvecklat en ätstörning och nu, ska jag försöka bli fri från den.
Men vad spelar allt detta för roll? Jag vaknar fortfarande upp varje dag, i samma familj och ingenting har någonsin förändrats. Jag menar, saker har ju naturligtvis hänt, men inget har egentligen spelat någon roll. Vad är det då för mening med livet? Det känns som alla andra upplever massor med saker som förändrar hela deras liv, till det bättre eller till det sämre, men inte mig. Skulle jag få ut den här jävla ätstörningen ur mitt huvud, vad skulle hända då?
Antagligen skulle jag bara vara tillbaka för ett år sedan, fast med aningen mer ångest.
Månader med hunger, yrsel, kramp, trötthet. Men vad gör de egentligen för skillnad?
Jag vill att mitt liv ska börja. Jag antar att den viljan faktiskt är något posistivt. Jag har vill i alla fall inte att mitt liv ska sluta. Tror jag.
