gå upp i vikt?
jag läste en bok där en kvinna åkte till barnavårdscentralen med sin nyfödda bäbis och det stod ungefär såhär:
"de undersökte honom och konstaterade att han gick fint upp i vikt"
jag såg bara orden "gick upp i vikt". varningssirer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! automatiskt försvarssituation...
att en nyfödd bäbis går upp i vikt behövs ju lika mycket som syre för att andas, det går ju inte för den att leva annars, men ändå reagerade jag så konstigt...
benrangel
härligt, eller hur?
var på bup igår för invägning med min pappa. min pappa är nog definitionen av lugn som en filbunke och det var väldigt skönt. jag träffade en manlig sköterska som var lite av den typen också. det var skönt. förra gången bara grät och grät och grät jag ju, men inte en enda liten droppe igår.
jag hade gått upp 0,3 kg. det känns ändå okej på ngt sätt för jag vet att jag har försökt väldigt mycket under julveckan och tvingat mig själv till att äta upp + att jag har ätit fast jag inte varit hungrig, knäck, ris à la malta etc. men det har faktiskt varit ganska lungt.
är det inte så för er också att det är otroligt beroende på vilka man äter tillsammans med, och hur de ser på ens ätande, som avgör hur stor ångesten blir???
Vad är grejen...
Vad fan ska jag göra på nyår??
N är i Shanghai
S är i Vietnam
M är i Thailand
A ska tydligen inte ha någon middag
och då ska J och M gå på några andra middagar de är bjudna på.
E verkar ignorera mig.
Jag är ensam. Jag kan inte vara med mina föräldrar.
Förresten, mamma frågade mig om vad en tjej som gick i min högstadieklass gjorde nuförtiden, aka,
ska du inte ta och ringa henne så du kan träffa någon
Förra året vid den här tidpunkten var jag hos J i Stockholm. Hon var min nystart på mitt liv, men nu är hon borta, allt på grund av den jävla matuppfuckningen. Alltså, förra årets jullov var uppbokat: jul, stockholm, världens roligaste nyår(!!!) hemsedal med klassen...
Det var en av de roligaste perioderna i mitt liv. Så är det inte nu.
Jag var där...
Det var nog det värsta jag gjort i hela mitt liv. Så fort jag kom in i byggnaden kände jag verkligen: "Ett sjukhus, det är verkligen ett sjukhus." Barn och undomspsykiatrin. Jag gråter när jag skriver det. Den jävla kärringen till läkaren och sjuksytern, fy fan. JAG HATAR DEM!!!!!!!!!!!!!!!!
De visade inte någon empati eller någon sympatisk sida what so ever, men det kanske är deras taktik? Att jag ska hata dem så mycket att jag aldrig mer vill träffa dem, och för att slippa träffa dem måste jag ju gå upp i vikt.
Men de körde massa jäkla bullshit hej jag är amatörpsykolog. Jag sa att jag slutade dansa för ett tag sen (innan jag fick ätstörningar) och de säger: JAAAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.................
Och då säger jag att jag är en ganska ombytlig person, tycker att saker är kul ett tag men sedan tröttnar jag, t ex att jag sluatde rida efter 5 år när jag var 12.
De säger: JAAAHAAAAAAAAAAAAAAA, ALLT BÖRJADE NÄR DU REDAN VAR 12!!!!!!!!!!!!!!!!
Nej, det gjorde det inte.
SAMT:
Jag säger att jag går naturvetenskaplig linje blabla och PLING alla deras fördomar är tydligen bekräftade.
NEJ JÄVLA APJÄVLA INKOMPETENTA FANSKAP, JAG HATAR ER. Jag har aldrig känt mig så reducerad som människa och så stämplad. Sjuksköterskan: DU ÄR EN ANOREKTIKER, DU MÅSTE INSE DET.
NEJ Jag är inte anorektiker, varför vill de prångt trycka denna stämpel i min panna? JAG VET ATT JAG HAR och håller på att bli frisk från ätstörningar. Ni eller de kanske inte tycker att det är någon skillnad men det är det.
Jag grät/gråter/kommer att gråta över att jag hatar det så mycket.
Jag sa åt dem att de låter så jävla negativa. Jag vet ju att jag vill hitta glädjen i att äta men nej. Mamma sa att hon faktiskt höll med mig på den punkten. Haha.
Sjuksöterskan drar fram matschemat och säger: DETTA INNEHÅLLER 2600 KALORIER PER DAG! Hade jag sagt att jag ville veta hur många kalorier det var?????? NEJ. Det är ju fan precis som vissa tjejkompisar som sitter och säger blablabla idag har jag ätit 1100 kalorier blablabalabla.
Precis sånt man ska säga till någon som ska försöka bry sig MINDRE om kalorier.
Jag ska dit igen på tisdag, för att väga mig. Jag ska inte ens träffa samma jävla sjuksköterska. Så jäkla oproffsigt, jag förstår varför folk vill ha privata läkare, om detta är allmän sjukvård.
Psysiska störningar
Gastric bypass?
Eftersom jag åt mellis kl 16 så var jag ju såklart att tvinga mig själv att vänta att äta middag tills det har gått ter timmar (fast mamma redan lagade den vid sex). Nu skulle jag egentligen äta, men eftersom jag tog en fishermans friend så är jag inte hungrig what so ever längre... Vad är grejen? Är min magsäck ihopkrymt till gulan hos ett kinderägg typ? Haha not.
BUP
Och så ska jag kanske till BUP. BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRIN!!!!!! Då är det ju illa liksom. Ska prata med läkaren om det på fredag. Vad ska jag sitta där och säga liksom? Hej, så fort jag går förbi ett spegel/ skyltfönster/ blank bil/ busskur sneglar jag för att se om mina lår är feta. That's me in a nutshell.
Grät i alla fall hos skolsyster och när jag var tvungen att gå tillbaka till lektionen efter såg ju alla att jag var ledsen. Två retard-tjejer frågade : "Oj, hur är det?" men jag orkade bara inte. Men min vän frågade men först ville jag inte säga ngt... Men tillslut när vi gått ut från klassrummet bara brast det och jag berättade. Fast inte om ÄS, bara att jag känner mig som ett sånt jävla second hand choice av alla människor och press och blabla.. Och hon är så snäll.... Sa massor av jättegulliga saker, är glad att jag har henne som vän, men KAN INTE BERÄTTA OM ÄS. Går inte, stopp, nej, panik.
Är det någon som varit i komtakt med BUP som kan förklaa vad som händer när man går dit, vad de gör osv.?
Det finns INGEN som förstår
Varför tror ni att man får en ÄS? Alla har ju olika utgångspunkter. En vän till mig som haft anorexi var alltid knubbig som barn etc. etc. Har aldrig kunnat hantera mat på ett normalt sätt; antingen hetsåt hon eller svälte sig. Men jag har ju fan haft ett rätt så normalt förhållande till mat generellt sätt. Varför började allt skita sig nu?
VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR VARFÖR?
Tycka om sin egen kropp?
Från att ha tyckt att man är för stor ska man helst tycka att man nu är för smal, för att våga gå upp i vikt. Jag vill kunna tycka att min kropp är OK (skämt?). Men får man bara försöka göra det när man gått upp 5 kilo? Åh, så fuckat.
Jag vågar INTE försöka gå upp i vikt, dvs äta mer än vad jag gör nu. För nu äter jag ju typ som en vanlig männiksa, men tänk om jag gr som läkaren säger: ta fetaste yoghurten, ät nötter, ta en extra ostskiva, ät lite glass på kvällen, OCH JAG SVÄLLER UPP SOM EN BALLONG? Ångest ångest ångest.
Jag vill inte väga mig. Jag vill bara vara som när jag var liten och spinkig som en pinne trots att man käka pan pizza till mellis varje dag. Då jag tyckte Coca cola light smakade äckligt och skramlade ihop mynt för att ha råd för att gå och köpa en bulle på rasten.
En vändning i livet?
Varför ska man egentligen leva? Vad väntar jag på ska hända? Jag har levt i 17 år nu och vad har egentligen förändrats? Jag har blivit äldre, börjat på nya skolor, lärt känna nya människor, vänner, vissa har försvunnit, andra är fortfarande kvar. Jag har utvecklat en ätstörning och nu, ska jag försöka bli fri från den.
Men vad spelar allt detta för roll? Jag vaknar fortfarande upp varje dag, i samma familj och ingenting har någonsin förändrats. Jag menar, saker har ju naturligtvis hänt, men inget har egentligen spelat någon roll. Vad är det då för mening med livet? Det känns som alla andra upplever massor med saker som förändrar hela deras liv, till det bättre eller till det sämre, men inte mig. Skulle jag få ut den här jävla ätstörningen ur mitt huvud, vad skulle hända då?
Antagligen skulle jag bara vara tillbaka för ett år sedan, fast med aningen mer ångest.
Månader med hunger, yrsel, kramp, trötthet. Men vad gör de egentligen för skillnad?
Jag vill att mitt liv ska börja. Jag antar att den viljan faktiskt är något posistivt. Jag har vill i alla fall inte att mitt liv ska sluta. Tror jag.
